Jag kom och tänka på en sak igår. Det var den 27e. Förut varje månad den 27e trodde jag att jag skulle bryta ihop av påminnelsen om att då skulle min älskade ängel ha blivit en månad äldre. Häromdagen pratade jag och sambon om hur stor Sebbe skulle ha vart och vad han skulle ha gjort osv. Och det gjorde inte lika ont som förut. Det gör ont, men jag känner ändå värme. Jag har fött ett barn, hållt i ett barn, tagit hand om ett barn som var mitt. Han var det bästa som någonsin hänt mig och hur mycket jag än smärtar av vad som hänt så har jag aldrig önskat att jag gjorde den aborten som jag tänkte 2011. Det kommer fortfarande dagar då allting känns tungt, och jag vill bara gråta. Men jag är så glad och känner mig välsignad över att ha vänner och familj som ibland låter mig prata om Sebbe utan att se ut som att de vill springa därifrån. 

 

 

 

Bilden är min absoluta favoritbild som jag även har inramad. Mina pojkar <3 
Och snart kommer en till liten kille och förgyller våra dagar. Tänk att man kan ha sån tur ändå!