Som det känns nu

Gick igenom bloggen lite, läste nu och då. Förut var den fylld är mörker, sorg och smärta. Sedan lite systematiskt blev det gladare inlägg och nu är det inte mycket mörker kvar. Det kan jag tacka mina underbara vänner och familj för. Och skriva av sig här, ja det har funkat som terapi för mig. Så tack alla som läser och kommenterar och vill dela min resa med mig :) Jag ska inte ljuga, Lillebror hjälper en massa nu också. 

Jag var hos psykologen i onsdags. Vi pratade mycket om hur det känns att vara gravid igen och jag påtalade min rädsla men också min lycka intrasslat i allt. Jag är rädd för allt. För att lillebror ska dö, för att något ska hända på förlossningen, för att vi inte får komma till den där 6 månaders dagen denna gången heller...
Vet ni hur mycket jag hatar den där Libero reklamen som går på tv? Att under dom första 6 månaderna byter man 1200 gånger och borde se det som stunder att mysa. Det bara påminner mig om då alla stunder jag och Sebbe gick miste om. Kan man snälla bara ta tillbaka "hälla lite blå sörja i blöjan-reklamerna" igen? 
 
Vi pratade även mycket om att jag är stark som vågar igen, och jag tyckte det kändes skönt. Jag insåg verkligen att det är en chansning, men att den i slutändan kommer vara värt det. För lillebror ska med oss hem och jag ska ha han i famnen nästa mors dag eller hur? JAG SKA. Jag bestämde mig då för att försöka njuta mer av denna graviditet, att försöka se dom bra sakerna. Mamma frågade mig om jag var rädd att få ett missbildat barn eller så, och efter en stund så kändes svaret givet. Nej, så länge det lever. Innan allt så var man kanske rädd för såna saker, men nu tar jag inte saker för givet. Jag vill bara ha ett levande barn, helst ett friskt barn. Men är det inte så, då tar vi oss igenom det också. Jag känner mig stark i dagsläget. 

Men på senare tid, kanske under 2 månader har jag börjat gå tillbaka ner lite mot mörkret igen. Jag vet inte varför, men jag verkar ha svårare än vanligt att ta mig ur det. Har fått fler panikångestattacker, de kommer tätare. Jag har fler dåliga dagar. Det blev som värst nu när jag fick reda på att jag hade gallsten. Varje gång jag får ett anfall, kommer paniken också. Psykologen sa att det inte alls är konstigt, men att hon förstår att det är jobbigt. Jag fick tips på hur man ska andas igenom dom men gallstensanfallet och den smärtan blockerar ju logiken... 
Jag är rädd för att när jag åker till jobbet, att jag ska få ett anfall där helt själv i bilen och jag vet att om något går skit så går hela natten skit och då kommer jag känna mig skyldig. Det stressar mig som tusan och jag kan inte sova längre för det. Men samtidigt vill jag inte gå hemma sjukskriven för då kommer det stressa mig också över pengar och hur det ska gå och så... För hur det än är så tycker jag om mitt jobb, och mina kollegor. Det är en ond spiral av bara stress som dessutom inte heller är bra med gallkänningar. Jag försöker äta bra och så för att hålla ner anfallen på ett minimum men tanken på dom... fan det gör så ont att jag vill köra kniven i magen på mig när det är som värst. Och så blir jag så rädd att det ska hända något med lillebror... 

Känns som att jag sitter fast. Men mitt i allt detta så är jag ändå lycklig. Lillebror, min gubbe, min familj, mina vänner... Vad skulle jag göra utan er?
 
Jag är rädd, stark, fast, lycklig, orolig, stressad...
Allt i en enda röra som blir till den stundvis flamsiga, hormoniga, allvarliga Carro.
 
 

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

24 årig ensamstående 2 barnsmamma från Västerås. Min första son dog 5mån gammal i PSD och sedan kom lillebror Simon i oktober 2013 som tack och lov fått stanna hos oss. Nyexad undersköterska som fått en chans att få börja jobba på lasarettet som vart drömmen länge. Träffat nya kärleken i livet också, Henri. Här inne varvas det med glädje, sorg, gnäll och en jäkla massa annat som försigår i en mammas liv. Jag berättar även om ett annat stort intresse vilket är lajv. Välkomna hit!

RSS 2.0