Tisdag 22/10-2013
Kommer in till förlossningen till förlossningen vid 09.00 jag, D och mamma. Det är kaos där, hon som står i receptionen är stressad ser att jag har tid för att bli igångsatt men säger att det är fullt. Jag är nära på at bryta ihop. Men så kommer det en läkare och säger att han ska undersöka mig. Undersökningen visar att jag har bara ungefär cm tapp kvar men har inte öppnat mig något. Han säger dock dom magiska orden "Då ska vi sätta igång dig med cytotec
idag." Jag har lust att kasta mig i hans famn. Han säger till hon i receptionen att hitta en plats för mig på någon avdelning. Efter en del väntan får vi svar att vi ska upp på avd. 85. Vi åker upp dit och så sätts det igång. Börjar med CTG för att kolla hur bebis mår och man ser att jag har små små sammandragningar. Sedan 10.50 får jag min första dos cytotec. Händer inte mycket men ska fortsätta ta det varannan timme. Efter andra dosen böjar det göra ganska ont och jag börjar kallsvettas. Efter 3e dosen stannar det av igen och jag blir lite ledsen. Men sen efter 4e dosen drar det igång en del igen. Får kraftiga sammadragingar som kommer rätt ofta. Mamma sitter med mig och skrattar åt hur min mage växer och blir enorm vid varje sammadragning. Jag börjar skratta också men blir typ hysteriskt eftersom det gör ont samtidigt. Sedan tas dos 5 vid 19 tiden och samma sak. Så ont jag har... De gör en koll. Öppnat mig 1cm och en 1cm tapp kvar. Jag får upp hoppet lite, men de säger att det räcker med doser för idag. Innan 21 får jag sitta med CTG en sista gång som visar samma sak. Kraftiga sammandragningar. Någon värk men inte mer. Jag inser att detta kommer ta tid så förbereder mig på att stanna även nästa dag.

Men så senare under kvällen börjar sammandragningarna ändras. Inte värkar men smärtsamma på ett helt annat sätt. Jag går upp och börjar vanka i korridiren fram o tillbaka... Fram o tillbaka... Barnmorskan där ville ge mig smärtstillande och sovdos men jag tackade nej rädd att det skulle sakta ner allt. Så klockan 1 ber jag om en till undersökning när jag nästan gråter. Sammandragningarna kommer gång på gång utan vila. Men samma resultat. 1cm öppen och 1cm tapp kvar. Jag blir då väldigt trött och tackar ja ta till smärtstillande och sovdos då jag skulle behöva krafter dagen efter. Vid ungefär 2- halv 3 somnade jag äntligen.

Onsdag 23/10-2013
Blir väckt vid 8 tiden. Sätter mig vid CTG igen för att se att bebis mår bra. Ser ut som små men regelbundna sammandragningar men jag berättar att det känns ändå mycket mer och längre ner. Läkaren kommer in och undersöker och säger att jag är öppen 2cm så de tänker ta hål på fosterhinnorna. Jag ringer till David och berättar så han får komma och möta mig så vi tillsammans kan åka ner till förlossningen.

Vi får ett rum och de undersöker och säger att nej jag är bara öppen 1,5cm men de tänker ta vattnet ändå. Nu är klockan runt 11.00. Jag inser att detta är på allvar.Blir ganska nervös att det ska göra ont, men de ger mig lustgas. De råkade skruva på lite för mycket så jag blev alldeles ljuvligt snurrig. De trodde inte den funkade för jag svarade aldrig på hur det kändes. Kunde inte prata för jag blev så väck. Men vattnet tas och nästan direkt börjar jag känna att jävlar nu gör det ont. De vill att jag ska upp och stå för att få tryck nedåt. Så jag får ett gåbord och vi går en vända runt på förlossningen. Jag så sexig i rocken och med nättrosorna och megabindan. Vi går sen in på rummet igen och jag har nu riktigt ont. Klockan är nog inte mer än 12.30. Jag hänger över gåbordet och har lustgasen. Vågar inte släppa den för värkarna gör bra mycket ondare än jag kom ihåg. Tillslut måste jag lägga mig i sängen igen. Jag signalerar till David att jag tycker att det känns som att det trycker på och en barnmorska to be känner efter och säger 6cm.
Jag trodde hon ljög och min andra barnmorska, alfabarnmorskan kändes det som, säger att nä tyvärr det är jag verkligen inte...Kanske bara 3cm. Får mer lustgas.

Jag kan ärligt säga att efter detta är allt ganska blankt. Jag tycker attdet trycker på konstant. Jag öppnar mig men det är inte alls nära. Jag har värkstormar och får tillslut vid 15tiden morfin. De säger att de gör inte så att det gör mindre ont utan man kan slappna av bättre mellan värkarna. Och tamigfan det måste ha funkat för sambon berättade att jag faktiskt somnat och låg och snarkade mellan värkarna haha! Och när jag slappnat av... ja det måste vart det kroppen väntade på för poff sa det och det var dags. Jag kände att fan nu gör det ont och bara VISSTE att nu var det dags. Jag signalerade till sambon att larma. In kommer inte min barnmorska utan en annan för min var upptagen med ett akut kejsarsnitt tydligen. Så in kastas denna nya barnmorska och jag måste ha tryckt för kung och fosterland för på 7min var han ute. 16.10 börjar krystvärkarna och 16.17 är han ute.

Jag tyckte så synd om uskan som var med. För precis som förra gången låg jag på sidan men inte så bra så de ville ha mig på rygg för jag försökte IGEN få ihop benen...Men denna gång vägrade jag lägga mig på rygg utan skrek som en galning (nog det enda jag sa på hela fölossningen) så uskan fick stå och hålla upp benet i ungefär 7min. Sedan när moderkakan skulle ut så vägrade jag denna gång samarbeta igen och de fick ungefär gräva ut den... Jag vill inte vara så besvärlig men där och då. Hjärnan är inte precis logisk om vi säger så.

Efteråt mådde jag prima. Tyckte jag själv iaf. 2h efter förlossning hade jag klätt på mig,
städat rummet, kissat och tänkte gå upp till BB. Barnmorskorna tittade på mig som att jag
var dum. Men jag gick själv upp till BB med all packning. Var snurrig på sambon fick ta bebis.
Inte så konstigt jag var snurrig. De tog blodtryck och jag hade väääldigt lågt blodtryck
så de tänkte tvinga i mig mat. Jag tyckte jag mådde asbra. Men på kvällen däckade jag ihop
totalt sen :)

 

 

Kan säga att jag tycker denna gång var bättre och värre på samma gång. Bättre på så sätt att jag kände mig mer med, inte lika rädd och man förstod mer. De tittade till mig hela tiden så jag var inte så orolig för lillebror heller. Men värre för först så var värkarna mycket värre. Lustgasen hjälpte ja, men tyckte inte alls lika bra som förra gången men så var värkarna mer intensiva denna gång. Och krystvärkarna ska vi inte ens tala om. Förra gången tyckte jag det kändes som 3st och kroppen tryckte ut han själv. Denna gång kändes det som 140st och jag fick kämpa. Och det fick jag. Han ville inte ut först. Utan huvudet liksom bara snurrade sa dom. Men kommer ihåg när dom sa att nu är det en gång kvar sen kommer bebis vara ute hos oss. Jag har nog aldrig tagit i så mycket... Och herregud jag måste bara säga det men det är så häftigt att när bebis väl är ute och resten av vattnet kommer forsandes så bara försvinner all smärta. Poff, borta. Det är så skönt (i brist på bättre ord). Tyckte också cytotecen fungerade bra så NU KAN ALLA ANDAS UT. SER NI DET GÅR BRA ÄNDÅ?

Men nästa bebis (som får komma om ett tag) tänker jag försöka med bara lustgas igen.
Det är så mäktigt att föda barn och man känner sig överkörd av en lastbil efteråt
men samtidigt som superkvinnan och få upp sin lill* på bröstet.

WOW säger jag bara.