Idag har det vart en väldigt produktiv dag. 
Har städat hela hemmet och tvättat en massa. Två saker jag verkligen verkligen inte tycker om i livet. 
Myst en massa med min lilla kille idag också, det gillar vi dock!

Öppnade boken för nästa kurs idag också. Lyckades slita mig ifrån sonen, boken (Läser om isfolket... igen... LÖVE IT) och kolla upp en massa rustning till vårens lajv. Jag tror jag har hittat vad jag vill ha nu, men har hunnit ändra mig 4 gånger redan så vi får se haha. Men iaf, öppnade boken för näst sista kursen som är Palliativ vård. Verkar spännande, inte så mycket "fakta" vilket är skönt efter akutsjukvården och tycker det är spännande. Är det jag som är konstig, men blev lite sugen på att jobba på hospice nångång. Vem vet, kanske händer nån dag?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Häromdagen var jag och syster min och tände ljus hos Sebbe. Den 27e nu skulle grabben blivit tre år... Det går knappt att föreställa sig hur han skulle se ut eller hur han skulle vara. Det har gått 2,5 år sedan den där hemska dagen. Det är helt galet hur fort tiden går. Då tyckte man att klyschan "tiden läker alla sår" var skitsnack, men den stämmer faktiskt. Eller helt läkt blir det väl aldrig, man bär det alltid med sig. Jag tror vi har ett spöke här hemma som bankar och sätter igång våra kranar. Försöker inbilla mig att det är sebbe som säger hej.

Vi stötte på mamman till killen som ligger i graven brevid min sebbe. Han är, var?, lika gammal som mig. Mamman berättade att han gick bort i droger. Tydligen ligger det 3 ungdomar runt omkring som även de gick bort i droger. Och det ligger ungefär 7-9 små bebisar runt sebbe... Det är helt galet hur många unga som av olika anledningar går bort alldeles för tidigt. Och hur vi föräldrar och anhöriga lämnas kvar. Vi pratade om hur skönt det är att ha en plats att gå till, att man ändå visar att man är där. En oerhört trevlig kvinna. Hon hade träffat min mamma där förut och mamma min hade berättat att vi nu hade Simon och vi pratade om hur det är mödrarnas jobb att föralltid oroa oss över våra barn. 

Det var vemodigt men oerhört vackert ändå att två främmande kvinnor kan känna sån tillhörandeskap för att vi förlorat våra söner trots i så olika åldrar, skeden i livet och av helt olika anledningar. Man känner verkligen hur viktigt det är att ta hand om varandra. Och jag är så glad att Sebbe hamnat på sånt vackert ställe <3